Smärta i mitt bröst

tårar som hotar att tränga fram. Det gör ont. Man tror tiden ska läka alla sår, men frågan är, gör den verkligen det? Satt på LinkedIn och så kom där upp en lista med folk jag kanske kunde känna, och där var du Patrik. För ett ögonblick kändes du så levande. Jag gick in och läste din fina långa referenslista på jobb. Mindes de flesta ställena och tiden då du jobbade där. Sedan slog det mig att du är borta.

Nu gör det ont. Snabbt stängde jag ner den. Ville adda dig till min lista men du kommer aldrig kunna acceptera. Jag forskar just nu inom social media och jag känner att genom social media kan jag hålla kvar i dig min älskade vän. Jag skulle aldrig någonsin ta bort mitt fb-konto, för då skulle  ännu en länk till dig gå åt intet. Jag tänker på dig ofta. Var och varannan dag så är det något som påminner mig om dig. Åh vad mitt hjärta gör ont. Du har varit saknad nu i 6 månader. Några dagar mer. Åh fan fan fan fan fan fan.. älskade vän. Det gör så fruktansvärt ont. Vill gråta. Känner tyngden i mitt hjärta. Det finns ingen man kan ringa och gråta av sig hos. Även om det är 6 månader nu, sedan den fruktansvärda olyckan, så känns det som igår. Jag var inte redo att du skulle gå över till andra sidan. Ingen var. Och därför känns det som en chock inom sig, som inte vill läka. Man vill inte acceptera att det är så här det är. Du är inte här, men ändå vet jag, min vän, att du är här.

Jag vet att dessa dagarna kommer och går. Just nu är den här. Och det gör ont. Ska ta och ringa din mamma en kväll och prata, en dag då dagen har gått, då jag känner mig starkare, för i detta ögonblick, även om jag just nu kanske hade behövt prata med henne, så hade jag varit svag och gråtit, och det är inget jag vill lägga på henne, som säkerligen mår så här var och varannan dag. Nä, jag måste vara starkare när jag ringer henne.

Men just nu saknar jag dig så jag brister inombords. Vill gråta och skrika. Näsan gör ont av tårarna jag håller tillbaks. Älskade vän. Älskar dig.