Archive for the ‘Känslor’ Category
You are currently browsing the archives for the Känslor category.
11
Aug
2010
16
Jul
2010
Long time no see.
Det var längesedan jag bloggade. Mycket beror på att Subhas skulle rest hem den 4/7 men bokade om resan och stannade tills idag den 16/7. Så dessa 2 veckorna har vi skippat Facebook och bloggande. Finns ju mycket annat man kan göra. =) Vi har varit mycket och badat i havet, grillat på stranden, en vända till på Tosselilla men denna gången åkte vi 11 vuxna och 3 barn så det blev mycket plask och lek och skitball för barnen kan jag ju säga med 11 lekkärringar och gubbar =).
Idag kom dagen jag undvikit att tänka på. Han reste. Han åkte till andra sidan jordklotet till hans land och kvar sitter jag och känner mig halv. Han saknas mig. Hans skratt. Hans skämt. Hans närvaro. Jag vet att vi ses igen. Men det dröjer många månader. Ska försöka resa ner i November, men det är evigheter dit. Först ska sommaren ta slut sedan ska hösten komma till sitt slut, och att längta efter att sommaren ska försvinna, det kan jag inte. Jag får hålla kvar i den och suga ut var droppe av den för att hålla mig flytande.
Barnen saknar honom. Emelia har påpekat det flera gånger. Nicolas har sagt det flera gånger. Min familj saknar honom. Mina vänner som har blivit hans vänner. Ja, han är en av oss alla och har tagit en enorm plats i vårat liv och utan honom är jag inte fullkomlig. Jag älskar honom. Jag älskar dig Subhas. =)
23
Jun
2010
Tosselilla är kul!
Igår var jag, Subhas, Nicolas, Micke, Cassandra och Macke på Tosselilla sommarland hela dagen. Trots det ombytliga vädret var det en jätterolig dag. Mycket karuseller, bad och annat. Idag var Emelia där med sitt sommarkollo.
Idag har jag varit och skrivit ut min sista version av min uppsats och lämnat in, samt publicerat min uppsats i databasen som krävs. Dock så är något helt upp och ner med mina poäng på min master. Jag har alla 120 hp för de 2 åren men pga att jag åkte till afrika ser några kurser ofärdiga ut vilket gör att det måste ordnas upp så att jag kan ansöka om min examen. Men skönt iallafall att se att alla poäng finns där för det såg jag inte i ladok.
Vill ha den gjord. Vill ha ut min examen på papper. Sedan vill jag hitta ett jobb. Jag har iof sig nu fått ett uppdrag på en hemsida som jag ska göra, så jag tänkte börja med den imorgon, eller kanske redan nu ikväll faktiskt.
24
Feb
2010
Smärta i mitt bröst
tårar som hotar att tränga fram. Det gör ont. Man tror tiden ska läka alla sår, men frågan är, gör den verkligen det? Satt på LinkedIn och så kom där upp en lista med folk jag kanske kunde känna, och där var du Patrik. För ett ögonblick kändes du så levande. Jag gick in och läste din fina långa referenslista på jobb. Mindes de flesta ställena och tiden då du jobbade där. Sedan slog det mig att du är borta.
Nu gör det ont. Snabbt stängde jag ner den. Ville adda dig till min lista men du kommer aldrig kunna acceptera. Jag forskar just nu inom social media och jag känner att genom social media kan jag hålla kvar i dig min älskade vän. Jag skulle aldrig någonsin ta bort mitt fb-konto, för då skulle ännu en länk till dig gå åt intet. Jag tänker på dig ofta. Var och varannan dag så är det något som påminner mig om dig. Åh vad mitt hjärta gör ont. Du har varit saknad nu i 6 månader. Några dagar mer. Åh fan fan fan fan fan fan.. älskade vän. Det gör så fruktansvärt ont. Vill gråta. Känner tyngden i mitt hjärta. Det finns ingen man kan ringa och gråta av sig hos. Även om det är 6 månader nu, sedan den fruktansvärda olyckan, så känns det som igår. Jag var inte redo att du skulle gå över till andra sidan. Ingen var. Och därför känns det som en chock inom sig, som inte vill läka. Man vill inte acceptera att det är så här det är. Du är inte här, men ändå vet jag, min vän, att du är här.
Jag vet att dessa dagarna kommer och går. Just nu är den här. Och det gör ont. Ska ta och ringa din mamma en kväll och prata, en dag då dagen har gått, då jag känner mig starkare, för i detta ögonblick, även om jag just nu kanske hade behövt prata med henne, så hade jag varit svag och gråtit, och det är inget jag vill lägga på henne, som säkerligen mår så här var och varannan dag. Nä, jag måste vara starkare när jag ringer henne.
Men just nu saknar jag dig så jag brister inombords. Vill gråta och skrika. Näsan gör ont av tårarna jag håller tillbaks. Älskade vän. Älskar dig.
23
Feb
2010
27
Jan
2010
En ny dag
Jag vaknade imorse, tog hand om barnen och gjorde de redo för skolan. När de gått kände jag mig så ensam och ja, la huvudet på kudde och ville bara krypa ner där, och bara vara. En sådan känsla när man bara vill vara ifred. Sov en liten stund innan jag gick upp och började jobba lite. Sedan kom snöstormen alla pratat om. Och jäklar vad mycket snö vi har nu. När jag hämtade barnen fick vi ploga oss fram bland alla kalla vindar och Nicolas började gråta för snön yrde runt honom och han fick allt i ögonen. Stackars liten.
Ett foto jag tog med min mobil igår, innan snön kom…
Ett rätt roligt foto jag tog i helgen.
En underbar vinterhimmel några veckor sedan
En nära vän fick missfall idag och jag lider med dem. Det gör jätteont i hela mitt hjärta i sorg för att det blev som det blev och jag hoppas de snart kan försöka igen. Stora kramar till er…
26
Jan
2010
25
Jan
2010
Risk för patetiskt inlägg
Ligger här i sängen, saknar dig, honom, min älskling. 3 månader har vi haft tillsammans, och de har varit helt underbara och nu är de över, och ensam ligger jag här och saknar. Det var otroligt jobbigt att skiljas åt idag. Delvis så gick det så snabbt för vi var på Centralen 14.55 och hans tåg gick 15.02, så det var bara att köpa biljetten, springa till tåget och en snabb kyss och ett hejdå.. Tror egentligen inte det spelat någon roll om vi hade haft 20 minuter innan tåget gick, eller 40, men kanske 20 minuter av kramar och pussar hade gett ett bättre hej då? För väl på perrongen så gick det upp för mig, att nu ska han resa.
Hela resan hem var med tomt hjärta. När barnen var hemma så pratade vi inte om det. Kvällen hade sin gilla gång. Men när Nicolas la sig så ropade han ut till mig hur ledsen han kände sig i hela sitt hjärta att Subhas rest. Att han saknade honom så det gjorde ont. Det gjorde ont i mig. När jag sa godnatt till Emelia så pratade jag lite om att han kommer tillbaks men att det känns tomt just nu och hon svarade med tung röst att hon vet.. Igår ville hon inte släppa honom när de sa adjö. Båda barnen sov hos min syster och hennes kille. De hade ordnat med en riktigt romantisk middag till mig och Subhas och vi hade en fantastisk kväll. Inga datorer, inget annat än enbart oss. Det var underbart.
Men nu sitter jag här. Han saknas. En del av mig känns så tom. Han sitter på planet nu, mellan london och kapstaden. Imorgon landar han. Tänker på honom. Saknar honom..
Jag visste att det skulle bli så här, men ändå är man inte redo. Jag var inte redo för att han skulle åka. Men samtidigt så är jag glad, för vi har något att se fram emot. Men det är så lång tid dit.. 5 månader..
Men det ska gå.. men nu ska jag och mitt tunga hjärta lägga oss och sova…
