Risk för patetiskt inlägg

Ligger här i sängen, saknar dig, honom, min älskling. 3 månader har vi haft tillsammans, och de har varit helt underbara och nu är de över, och ensam ligger jag här och saknar. Det var otroligt jobbigt att skiljas åt idag. Delvis så gick det så snabbt för vi var på Centralen 14.55 och hans tåg gick 15.02, så det var bara att köpa biljetten, springa till tåget och en snabb kyss och ett hejdå.. Tror egentligen inte det spelat någon roll om vi hade haft 20 minuter innan tåget gick, eller 40, men kanske 20 minuter av kramar och pussar hade gett ett bättre hej då? För väl på perrongen så gick det upp för mig, att nu ska han resa.

Hela resan hem var med tomt hjärta. När barnen var hemma så pratade vi inte om det. Kvällen hade sin gilla gång. Men när Nicolas la sig så ropade han ut till mig hur ledsen han kände sig i hela sitt hjärta att Subhas rest. Att han saknade honom så det gjorde ont. Det gjorde ont i mig. När jag sa godnatt till Emelia så pratade jag lite om att han kommer tillbaks men att det känns tomt just nu och hon svarade med tung röst att hon vet.. Igår ville hon inte släppa honom när de sa adjö. Båda barnen sov hos min syster och hennes kille. De hade ordnat med en riktigt romantisk middag till mig och Subhas och vi hade en fantastisk kväll. Inga datorer, inget annat än enbart oss. Det var underbart.

Men nu sitter jag här. Han saknas. En del av mig känns så tom. Han sitter på planet nu, mellan london och kapstaden. Imorgon landar han. Tänker på honom. Saknar honom..

Jag visste att det skulle bli så här, men ändå är man inte redo. Jag var inte redo för att han skulle åka. Men samtidigt så är jag glad, för vi har något att se fram emot. Men det är så lång tid dit.. 5 månader..

Men det ska gå.. men nu ska jag och mitt tunga hjärta lägga oss och sova…